FREDMANS EPISTEL N:o 30
Till Fader Movitz, under dess sjukdom, Lungsoten. Elegie.
Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd, och vid din tröskel står,
Blif ej förskräckt, han blott på grafdörren gläntar,
Slår den igen, kanske än på et år.
Movitz, din Lungsot den drar dig igrafven.
– – – Knäpp nu Octaven;
Stäm dina strängar, sjung lifvets Vår. .||.
Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand, hvar ådra blå och trinder
Handen är svettig och ådrorna stela.
Ligger så sväld och fuktig som i bad.
– – – Knäpp nu och spela;
Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad. .||.
Himmel! du dör, din hosta mig
förskräcker;
Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud;
Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker;
Mjuk som svamp är sena märg och hud.
Andas! – Fy tusand! hjvad dunst ur din aska.
– – – Län mig din flaska.
Movitz, Gutår! Skål! Sjung om Vinets Gud. :||:
Utur hans kärl din död i droppar flutit
Helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja detta glas bedröfligt inneslutit
Glödande maskar, vil du Movitz tro.
Alt är förtärdt, dina ögon de rinna,
– – – Tarmarna brinna
Orkar du ropa gutår? – Jo, jo. :||:
Nå så gutår! dig Bacchus afsked bjuder,
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt til dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda
– – – Skull´du åstunda
Ännu en fälsup? Vill du dö? – Nej, Gutår! :||: